Att bo och leva som jag (och många andra) gör handlar om att båda parter måste ge och ta.
. Men hur vet man när det är nog? Jag kom just på en liten tjej stå och plocka ur diskmaskinen kl 11 på natten. Den tjejen var jag, och allt hon vill är att hennes "bossar" ska vara nöjd med henne, och se att hon duger!
Men nu undrar jag om jag ibland går för långt med "den som hittar diskmaskinen full - tömmer den- regeln". Ingen annan i den här familjen skulle ställa sig och plocka disk just innan midnatt. Ingen annan förutom jag!
En odiskad panna står framme i köket då jag kommer hem från gymet. Den står där, lite äcklig och flottig och bara skiker "diska mig". Jag bara måste. Hur ska de tänka om mig om jag inte diskar bort den där pannan även om jag inte hart vart delaktig i vare sig lagandet av maten, ätandet av maten eller närvarande under hela kvällen. Kommer de prata bakom min rygg om jag lämnar den? Prata och säga vilket dåligt jobb jag gör "hon såg den, men diskade den inte"
- Nej, de kommer de inte, det vet jag, men jag kan inte låta bli. Rädd för att de ska tycka att de jobb jag gör är dåligt så trots att jag slutat flera timmar tidigare kan jag inte lämna pannan. Jag måste diska. När någon kommer in och säger att "oh, u dont need to do that" svarar jag normalt med "No worries, thats ok". Ibland ångrar jag vad jag gjort, vill inte att de ska bli en vana, vill inte bli fast. Men har man gjort det en gång är det svårt att sluta. Det blir beroendeframkallande. Jag vill ju inte vara sämre än förra veckan, sämre än igår.
Har jag inte hunnit diska all barnens disk innan jag, tex, far till gymmet står pannan (oftast) odiskad kvar då jag kommer hem igen. Men jag bryr mig inte riktigt eftersom det är mitt jobb att diska bort efter barnen.
Riktigt i början av min tid här, då allt var nytt, allt var skrämmande, och spännande så trodde jag att de ville kicka ut mig ur huset eftersom de var-och varanannan dag påminde mig om att sätta på diskmaskinen om den är full med smutsdisk, Plocka ur om den är diskad. Självklartheter. Jag gjorde det, alltid, men det såg det inte och de få dagar jag glömde/inte hann, påminde de mig. Pga dethär trodde jag att de var missnöjd med mitt jobb, och jag trodde de var en anledning för dem att inte gilla mig tillräckligt och villja byta ut mig. Men, det är ju en världslig sak.
Hallå, lite disk? De kan de väll inte kicka ut dig för? - Men det är svårt att förkara, för de som inte vart med om det, hur det är att flytta till en familj, följa deras regler och leva deras liv, hjälpa dem med deras liv och såklart göra dem nöjda. Hur enkelt är det att byta livsstil 360 grader bara sådär?
Jag hade tur som fick en familj som är lite som min egen hemma (missförstå mig fel här). Inga kontrollfreaks och städmonster. Inga relligösa typer som förbjuder alkohol och vänner efter kl 8 på kvällen, utan låter mig ha mitt eget liv, göra mina egna galna saker, så länge jag gör de galna på fritiden. Självklart ska det vara så tänker ni. Men jag bor faktiskt i deras hus. Har man regler såsom inga besökare efter kl 8, inga alkohol, och ingen rignsignal på mobilen måste man ju följa, även på ledig tid. Jag är trots allt här för att hjälpa dem i deras vardag, hur olikt det än är min.
Jag har inga regler, inga regler som är svåra att följa, jamena - alla 20 åringar spolar väll toan efter sig? Jag ser det
här som mitt egna hus, tar in vänner, kommer och går som jag vill, gör inget som jag inte hade gjort hemma.
Jag är glad som kom till en familj som får mig känna mig som en i familjen, inte en slav. Självklart tvivlar jag ibland, självklart är jag ibland orolig att det jag gjort inte ska räcka till i slutet av dagen. Men i slutändan är det ändå barnen som är det viktigaste. Och vi har inget annat än kärlek till varran. Och Jag ser Sarah och Tom som mina föräldrar (HOPPAS DE INTE LÄSER DETHÄR NU, haha..mina unga föräldrar) och barnen som mina egna små barn. Jag har en familj nr 2. Och även om jag ofta tvivlar på det jag gör så värmer det i hjärtat då de i slutet av dagen säger "Tack"