Var ute med hunden nyss och stannade utanför ett väldigt välbekant hus på vägen hem. Ett hus där jag förr kände mig hemma och kunde leva livet, prata och skratta ha roligt, med min aldra bästa barndomsvänn
Jag undrar vad som händer innanför husväggarna nu, innerst inne vet jag lite av det, sådant som man har hört av andra, Skvaller? , Fakta? eller var det bara Skitsnack?
Nej, jag vet att mycket stämmer vare sig jag vill att det ska vara så eller inte, vill jag igentligen veta?
Förut delade vi så mycket, vi var bästa vänner, var med varandra varje dag, berättade allt för varandra, och ikväll när jag stog där utanför så vart alla minnen så klara, jag såg allt framför mig, hon och jag som små, livet lekte, inga bekymer, och hon var inte sjuk, och jag svek aldrig!
Jag har många gammla vänner som jag inte kallar mina "vänner" längre, de som jag vet är falska, har något dålt under ytan och som sviker så himmla mycket. Men när det kommer till min närmaste barndomsvän så vet jag att det inte var något av detta som var problemet, och skull fallet ändå vara så, så skulle det vara jag som svek och lämnade henne för min egna skull, för att rädda mig själv, för att jag var rädd och inte viste vad jag skulle göra.
Att man så småning om skilljs från sina bästa vänner är inte något nytt, men växer, skaffar nya vänner när man splittras för nya klasser, osv. Men denhär Situationen är helt anorlunda, inget sådant hände, utan direkt jag fick chansen flydde jag, jag fegade ut, jag kom hem utan min sköld istället för att komma på den - som en kämpe! Kanske var det jag som flydde eftersom det var jag som kände henne från blöjtiden? För att jag vet hur hon har vart hela sitt liv föut?
Men varför var det jag, jag borde vara den som stannade kvar, som den trogan, som den som delar med mig av min axel för gråt, istället drog jag direkt och alla andra efter mig. Hon vart ensam tillslut. Vi for ut i våra egna små äventyr, våra nya liv, våra egna vägar. Hon står fortfarande kvar ensam då vi stack, en efter en, men vad skulle man göra? hennes liv hänger inte på någon annan, Vi hade gjort det vi kunde, vi försökte, men lyckades inte. Jag har nog ändå inte gjort tillräckligt, Men nu är det för sent, Hon är så mycket i sitt skal så att hon inte ens hälsar då vi går förbi i våran gemensama by, hon hälsar inte ens på mig - hennes barndomsvänn!
Efter 20 månade i Nya Zeeland och Australien kämpar jag med att försöka komma in till en normal vardag uppe i norra Sverige. Än så länge är det tungt, men det går frammåt, men detta betyder inte att mitt nästa mål är långt borta. Vem vet vart det bär av, Europa? Asien? Afrika? Kanske Kanada?